Okej.

Cynismen hör ihop med rädslan att visa sig känslosam och uppfattas som patetisk. Vem vill håna en människa som inte är sårbar?

No no, that wasn’t a question. Det vill ingen, därför att det egentligen bevisar motsatsen. Vår empati för svaga människor är inlärd.

Böcker är billiga om man tänker på vad de kostar per sida.

Ska man sitta där och verka cynisk… Nääe.

Fattar inte den här grejen med kaffe och cigg på balkongen. Varför? Det passar ju inte ihop. Skulle förstå mer om det var ett glas vin och en cigarett. Men kaffe hör till bullar och cigarett hör till alkohol. Balkongen hör till himlen.

Igår var jag på Polisen. Haha det låter så jävligt när man säger så. Klump i magen. (När mamma frågade vad jag skulle göra sa jag: jag ska till polisen. Undrade om hon då tänkte "yes! en pk anledning att glömma bort min son och inte för att han är bög som är den egentliga anledningen!!!!!!!!". Men hon fick nog bara en klump i magen.)

Tog ett passfoto i en maskin med ett öga utsänt av satan. Sauron, aka Fittan i glaskulan, kallar jag det. Fick höra på en röst som sa "Jag tänker nu ta två foton som du sen får godkänna". Rena tortyren. Alltså man orkar ju inte står där med Sauron i vitögat hur länge som helst! "Just get it overdone!" vädjade jag för mig själv. Och samtidigt är det så förnedrande att behöva godkänna ett foto som Sauron har tagit, speciellt när Saurons lilla slav, Saruman, sitter bakom en glaslucka och tittar nöjt på fotot och frågar "Är du nöjd med det här fotot?"

Passet kommer om fem dagar i alla fall. På mitt gymkort har jag tejpat över ett tidningsurklipp där fotot sitter, men det kan man ju inte med ett pass. Tänk att man varje gång passet ska visas blir påmind om Sauron. Den onda jäveln.

Chefen kommer in på kontoret. Smusslar med en liten röd flaska, säger "Här Alexander, det här behöver du…". Jag luktar på det. Luktar ammoniak. "Vad äääääär det!?!?". Bossen svarar. "Absint".

Förra gången var det vaniljcigariller. Och så har jag fått cigarrer. Och lyckopiller.

Allt är så heeeemskt! som Pontus skulle ha sagt.

Jag HATAR att känna mig såhär. Jag har alldeles för stora drömmar för min lilla kropp och min lilla karaktär i min lilla stad. Det håller inte! Är ständigt på den jävla bristningsgränsen. Men jag vet inte ens vad jag ska brista ut i. Saknad och oro och allmänt fittig hjärna är inget man kan leva ut, det inskänker bara. Det är sånt här som får mig att vilja supa på marre lavve och kräla i trottoarkanten med glassplitter i huvudet och sönderknullade nylonstrumpor. Men våga! Det är ju jätteobehagligt.

Alltså, sade är en så himla rolig artist! Så himla Sooth and soft. Som en mors smekning. Fast sensuell. Usch. Haha.

Kolla bara på den här videon:

http://www.youtube.com/watch?v=9Ni_GHdc-HU&feature=related

Är det inte såhär man vill att fredagkvällar ska vara!? Typ en drink i soffan och jordnötter. Tända värmeljus. Vicka lite på rumpan när man lagar tacos. Och typ lite selleristavar med dip. Bah mmmmmh. Den här relaxgrejen man ska ha innan man får gäster. Typ nyduschad. Typ blött hår invirat i handduk. Ahhhhh…

Måndagens lista:

http://open.spotify.com/user/alexandersoder/playlist/2gse3d1uXdpT5P8uCgJWul

Äh vafan, politik’n får vänta.

Jahaaa jahaaa.

Någon som vill "hitta ett forum" med mig?

http://www.rodgron.se/

I dag har samtliga de fyra borgerliga partiledarna med statsminister Reinfeldt i spetsen givit besked. Högeralliansen tänker sitta kvar i regeringsställning, även om de inte skulle få egen majoritet efter valet 2010 och om Sverigedemokraterna skulle komma in och bli en maktfaktor.

Jag är en sån trendhora. Känns som att exotism och nationalromantik är it. Men det är ju faktiskt vackert och romantiskt.

Samtidigt: http://open.spotify.com/track/5GkqK9pWQDOSZ1NKA1hCmD

Blir helt upprymd av låten. Brukar stå mellan mitt rum och köket och göra nån slags omedveten symbolisk gest mot himlen och gunga på benen.

Allt är så vackert och samtidigt så himla sorgligt.

Måste, liksom Ida, skriva ett inlägg om ett av de bästa tv-program som SVT sänt - Den stora resan. Så jävla härligt program!

Min favoritkaraktär är dalapappan. Jag kommer att sakna honom så jävla mycket när serien är slut imorgon. Alltså jag gråter typ när jag tänker på hur det kommer bli när de skiljs åt. Fyfan vad sorgligt! Och mamman i den välspråkiga familjen med stonefacet. Alltså börjar hon gråta så kommer jag gråta. ÅÅÅHH. Och sonen i Tulles familj. Gud vad hemskt! Alltså ,det snörper i hjärtat på riktigt! Tjoooo!

Jag upptäckte livet i den här serien.

Jag är så himla ledsen!

Min vän Philip kom in till mitt kontor och berättade om ett dagis han varit på i en förort till Stockholm. Han läser till folkhälsovetare och hade varit där för fältundersökning. Dagiset han besökte var inte större än hans eget vardagsrum. Han tog in två av barnen i ett rum och de fick berätta om dagiset och hur de trivdes där. De hade varit så himla glada och tyckte att det var så kul på dagiset, de ville aldrig åka därifrån därför att det var roligare där än hemma. Så frågade han varför det var tråkigt att vara hemma.

Barnen hade berättat varför. De hade berättat att pappa slåss, att brorsan är våldsam och aldrig hemma. Om kompisar som blivit våldtagna, nedslagna, mammor som gråter… BARNEN! Alltså fyraåringar. Jag hade inte ens såna bilder i huvudet när jag var fyra. Jag förstod inte att et vuxet par kunde utföra våld mot varandra. Kanske hade högst jag sett mina föräldrar gråta och var aarga på varandra.

Det är inte konstigt att barnen trivs bättre på dagis än hemma. De har ju varandra - andra barn som hade samma erfarenheter. Någon som lyssnar och förstår.

Dagisfröknarna hade varit otroligt kärleksfulla mot barnen, men den verbala kommunikationen med barnen var bristande. De hade inte tid för varje enskilt barn, och de hade inte de språkliga kunskaperna som krävs i en mångkulturell förort. Hatar att försöka få till de mest pk formuleringarna, så nu bara kör jag.

De här barnen kommer att bli avtrubbade från samhället. De kommer att hamna i utanförskap. Tänk er att försöka anpassa sig till ett normalt liv med såna erfarenheter på egen hand, med det enda vuxna stödet i form av dagisfröknar som inte ens har tid att lyssna.

Men det hela är så jävla sorgligt! Och det mest sorgliga av det hela är att det här var så främmande för mig och Philip, trots att jag såklart vetat om att barn drabbas illa av vuxnas beteende.

Alla som röstar borgerligt är så jävla elaka! Jävla Hammarby Sjöstadsfittor som applåderar när kommunen satsar på ett dagis med utsikt över Årstaviken! FAN! I förorten funkar inte flådiga dagis - de blir ju bara förstörda. ALLA vuxna tar inte ansvar för sina barn. ALLA barn heter inte Philip eller Alexander och har övre medelklassföräldrar som har haft tid att se, föräldrars vänner som pratat med en, kompisar vänner som gett en mat, flera dagisfröknar som har haft tid att ta sig an individer, friluftsskolor med skogsvandringar och skogskulle. Musikklassdagar och uppmärksamhet. Klassträffar med föräldrarna. Fika på ängar, brännboll i parken.

Vi hade inte en tanke på våldtäkter, mordförsök och misshandel. Vi letade mariekex i Regnbågsparken med farmor. Vilken var din verklighet?

Och vilka tänker du på, Reinfeldt, när du urlakar det sociala trygghetssystemet? Vilken är din verklighet, Reinfeldt, när du tar bilen från Täby och hälsar på förortsdagiset? Tänker du fortfarande som en moderat då? Det betvivlar jag.

Milles flygel

Var på ÅF och hade jobblunch idag. Så himla business. Satt bland kostymgubbarna och käka vit fisk och hela stekta potatisar. Så fort det finns stekt potatis på menyn blir alla som galna, trots att man senare alltid upptäcker att det inte är så himla gott. Asgoda bönor hade de dock.

Sådärja.

Åh! Gud vad jag fick lust att skratta ett sånt där otroligt fantastiskt tantskratt som verkligen hörs!

Jag måste börja vara ute medan det är ljust på helgerna och göra roliga saker. När ska man dra tillbaka klockan en timme?