Allt är så heeeemskt! som Pontus skulle ha sagt.

Jag HATAR att känna mig såhär. Jag har alldeles för stora drömmar för min lilla kropp och min lilla karaktär i min lilla stad. Det håller inte! Är ständigt på den jävla bristningsgränsen. Men jag vet inte ens vad jag ska brista ut i. Saknad och oro och allmänt fittig hjärna är inget man kan leva ut, det inskänker bara. Det är sånt här som får mig att vilja supa på marre lavve och kräla i trottoarkanten med glassplitter i huvudet och sönderknullade nylonstrumpor. Men våga! Det är ju jätteobehagligt.